torsdag 19 juli 2012

Min Elmer

De flesta sportfiskare har en egen Elmer. Namnet Elmer härstammar från TV-serien familjen Macahan och symboliserar en stor fisk som låter sig drillas från tid till annan.


Min Elmer bor i Baggensfjärden, han är strax under metern och tjock som en fotboll. Jag har haft Elmer på kroken två ggr på precis samma ställe. Första gången högg han på en röd/svart Vicke, 20g och andra gången på en Samba slim med silverflake och prickar, 24g. (Se Måste Havsöring). 

Elmer bor i en vik där jag inte hade fått någon Havsöring tidigare, men viken har kännts så rätt att jag ändå fiskat där flera gånger. En höstdag gled jag så in i viken, ankrade upp och började kasta mot vassen. Efter bara några kast fick jag det där härliga sugande hugget. Ni vet det där hugget som man nästan förnimmer millisekunden innan hjärnan registrerar det. Elmer högg precis vid djupkanten utanför vassen. Hugget kom på ett väldigt långt kast och en batalj inleddes. Jag kände direkt att fisken var stor. Även om jag inte var helt säker kändes det som en Havsöring. När fisken tillslut kom inom synhåll kunde jag jublande konstatera att det var en praktöring. Två gånger hade jag honom vid båten. Första gången satt krokarna bra, andra gången betydligt sämre. Jag var ensam i båten. Precis när jag hade fått håven i läge i vattnet gjorde han några sista kast med huvudet och draget lossnade. Både jag och Elmer var som fastfrusna, bilden finns bara på min näthinna. Tiden stod stilla, alla tankar var som bortblåsta. Efter några sekunder simmade Elmer sävligt ned mot djupet. Först då vaknade jag till liv- Mitt skrik ekade högt över hela viken.


Andra gången jag träffade Elmer var på våren året därpå. Jag hade haft siktet inställt på Elmer flera gånger men blev ändå överraskad när hugget kom. Det kom på exakt samma ställe som förut, på kvadratmetern när.  Den här gången hade jag ankrat närmare och hugget kom på ett ganska kort kast. Vi var nära vassen och jag drillade honom hårt. Första gången vid båten hade han alldeles för mycket krafter kvar. Elmer tjurrusade mot botten flera gånger och min puls var inte av denna värld. Herregud så tjock och trind han var. Han var blank som en spegel och jag bokstavligen bländades av hans prakt. Den här gången var jag inte ensam i båten. Min son Theodor då 12 år var med. Jag har ett vittne. När jag hade pumpat upp Elmer en tredje gång såg jag till min förskräckelse att kroken satt väldigt löst. Draget hängde i en lös flik på bara en krok. Jag hade drillat honom för hårt. Samtidigt som jag greppade håven både såg och kände jag hur draget helt enkelt lossnade. Elmer stod blick stilla innan han majestätiskt simmade bort. Den här gången skrek jag inte. Jag satte mig bara ned och begrundade mitt öde. Det var bara att ännu en gång lyfta på kepsen för Elmer – min Elmer. I god form uppskattar jag att han är god för 6-7kg, kanske mer…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar