måndag 17 december 2012

Julöring

Med förhoppningen om en knallblank och inte alltför köldstel julöring tillbringades större delen av söndagens gråa (läs. ljusa) period i Stockholms norra regioner. Landfiske brukar förknippas med hyfsat lättillgängliga sträckor att fiska av i godan ro, men 40-50cm snö kan förändra världsbilden ganska mycket. Konditionen sattes på hårda prov och kylan var det minsta problemet efter 15min pulsande över lömska åkrar och diken.


Zonker, min wingmate för dagen, hade vadare vilket förmodligen var bra mot inträngande snö men när vi kom fram såg han ut som en kokt böckling i nyllet i alla fall. Jag vet inte om det berodde på kraftig kondens eller brist på kondition. Förmodligen lite av varje...Själv hade jag inga vadare och ganska tidigt förstod jag hur livet som disktrasa måste vara. Trots betydligt bättre kondition än herr vadarbyxa ger onekligen höga knäböj i kramsnö upp till midjan - utan snölås - en sakta smygande känsla av inlagd varm pickles. Jag fick ta av mig kängorna och tömma dem på snö två gånger innan vi var framme men vad hjälper det när man har snö upp i kalsongerna?

Det låg knappt någon is alls. I strandkanten skvalpade det fullt av runda isbollar som förmodligen formats av samma fenomen som med tiden resulter i rullstensåsar. Det var fluga vs. spinn igen och Zonker ville ha revansch. Själv ville jag bara ha den där 5+, är det för mycket begärt? Vinden avtog och något kändes fel. Just då plockade givetvis Zonker en litens sprallis. Bara att bita ihop. Det var kylslaget och rått trots att temperaturen låg kring nollan. Jag bytte från spinn till dupp och från dupp till spinn. Det hände ingenting och jag såg inte minsta fena, vak eller luftsprång. Det kändes som att jag kunde ha trålat i Döda havet med större framgång..

Jag försökte fokusera, läsa vattnet, testa gamla beprövade teorier, nya helt obeprövade teorier och ja banne mig teorier som inte ens finns. Inte ett pet - inte en dutt, och ännu mindre något nafs, påslag eller hugg. Då drar givetvis Zonker sin andra, ännu en sprallis, men ändock en öring. Det där uttrycket att man ska bryta ihop och komma igen är lättare att säga än att utföra med kölden innanför kalsongerna och i total avsaknad av centralstimulerande medel. Det började skymma. Nu smäller det försökte jag intala mig själv. Det klingade ihåligt ut över det karga vinterlandskapet.

Så tvärstopp - mothugg. Inte väldigt snabbt men det tar tydligen lång tid innan ryggmärgen fryser fast. Det var tungt och det gungade till kraftigt i spöet. Efter ytterligare någon millisekund registrerade min nedfrusna hjärnbark en stor rörelse i vattnet. Adrenalinet tog fart, men det såg konstigt ut och var lite väl stelt. Men icke sa nicke, en trädgren är alltid stel och förmodligen en av de naturligaste sakerna i världen...



Behöver jag säga att det blev revansch för Zonker? Grymt jobbat, bara att lyfta på hatten!

/Vicke

1 kommentar:

  1. Skön rapport Vicke! Den där femman kommer. Tro mig. It´s all about "Öringkarma". ;)

    SvaraRadera