tisdag 12 november 2013

När det verkligen var bättre förr...

Jag vet inte om det är ett ålderstecken eller någonting annat men härom veckan kom jag på mig själv med att använda begreppet att det var bättre förr. Bakgrunden är att jag blev tillfrågad om att skriva en artikel om havsöringsmete. Absolut, varför inte, tänkte jag. När jag kommit en bit på vägen tänkte jag att det skulle nog behövas några nya fräscha actionbilder också. Nu pratar jag om riktiga bilder som inte är framkallade för tio år sedan eller tagna med någon dålig mobilkamera, utan högupplösta bilder som skulle kunna passa i en modern fisketidning.


En kompis med riktig fotoutrustning tillfrågades och planerna började smidas. Nu handlade det om att safa lite. Efter en stunds funderingar bestämde jag mig för att vi skulle besöka ett gammalt favoritställe i södra skärgården. Stället var mitt absoluta favoritställe och en djupt förborgad hemlighet. Det har legat i träda i cirka 8-10 år på grund av en kombination av tillgänglighet, kommunikation, brist på tid och livets alla andra mer eller mindre triviala anledningar. Favoritstället gav fisk på 90% av passen, vår som höst, och snittade nära nog 2 fiskar per tillfälle. Ett gudabenådat havsöringsställe helt enkelt. Jag börjar med att berätta om hur det gick till när jag hittade det och hur det såg ut (observera val av tempus).

Stället var en liten vik med en unik bottenstruktur i form av flera riktigt djupa djuphålor med växlande sten och sandbotten. Vikens u-form var knappt skönjbar från vattnet och hade rik växtlighet nästan ända ned till vattnet. Jag upptäckte viken som av en tillfällighet när nöden gjorde sig gällande i båten på väg ut till helt andra vatten. Jag och en kompis landsteg helt enkelt på första bästa ställe. Viken var överraskande djup ända in och det var när vi sköt ut båten som vi såg att det berodde på kraftigt markerade djuphålor. Viken låg södervänd med en kraftig bergssluttning i bakgrunden. Vikens västra ända var utrustad med ett klippigt parti som övergick i en låg gräsbevuxen landremsa  i den andra änden. 

Havsöringsinstinkten väcktes till liv och vi drog upp båten på stranden igen. Jag spinnfiskade och kompisen flugade  men vi kände ingenting. Inte minsta nafs. Så smått började vi fundera på om vi inte bokstavligen kastade bort värdefull fisketid. Vi skulle precis plocka ihop när jag  sneglade på mitt färdigriggade metetackel och bestämde mig för att ge det en sista chans. Jag agnade med räka, ställde in djupet på ca 1,5m och siktade in mig på en djuphåla. Innan jag ens hunnit sätta kepsen tillrätta var flötet helt plötsligt borta. Skeptiskt sökte jag av vattenytan. Solglitter kan gömma en hel armé av flöten, men nu var banne mig mitt borta. Tveksamt tog jag in lite slacklina och gjorde ett mothugg lite på måfå eftersom jag inte riktigt hade koll på vart flötet befann sig. 

Det blev tvärnit och förundrat tänkte jag att det var underligt med bottennapp i en djuphåla där jag inte uppfattat att vattnet rörde på sig nämnvärt. Jag stod där med kraftigt böjt spö liksom för att reta kompisen som stod en bit bort när spötoppen plötsligt fick liv. Det ryckte till kraftigt i spöt ett par gånger när någonting där nere ruskade våldsamt på huvudet. Jag skulle precis lätta på slirbromsen när ett ruskigt slag fortplantades genom linan och jag fick ducka för tacklet som kom flygande som skjutet ur en kanon rakt upp i träden bakom mig.

Klentroget och smått chockad rafsade jag ned flötet och kunde snabbt konstatera att nylonlinan brustit vid knuten. "Botten?!" hörde jag hånfullt från kompisen. "Såg du inte tunggunget?!", frågade jag irriterat. "Ja ja , det såg lite konstigt ut, varför drog du så hårt?", fick jag till svar. På en sådan fråga, vid en sådan tidpunkt, finns det inga vettiga svar. Någonting eller blott min uppenbarelse verkade dock ha tagit skruv för kompisen ställde utan ett ord bort flugspöt och plockade fram sitt metetacklade spinnspö.  

Småsvärandes förbannade jag min dumhet och nybörjarmisstag att inte ha satt på ny tafs eller ha knutit nya knutar. Jag  satte mig ned för att snabbt knyta ett nytt tackel och hade precis kommit till kroken när jag hörde ett lågt utrop från kompisen: "Fisk!". Han hade ställt sig på viken västra klippavsats och höll som bäst på att drilla en hyfsad havsöring. Snabbt färdigställde jag tacklet och kastade ut på samma ställe som jag just bränt havsöringen på. Han fick klara sig själv. Kompisen höll triumferande upp en ca 50cm silverblank fisk. Mitt flöte replikerade genom att dyka och kort därefter fick jag själv landa av en grann silvertorped på ca 60cm. Jag bytte plats till vikens östra låga strandparti och fick en till på ca 60cm. Det var helt sjukt!

Bara en bit utanför passerade båtar helt ovetandes om vårt silverado. Viken var ett riktigt hot-spot och vi bestämde oss för att sticka innan några skulle uppmärksamma båten som låg uppdragen för vid dager. Efter det återvände vi många gånger, men då från land. Det märkliga med viken var att den bara levererade på mete. Vi hade hittat ett smart sätt att ta oss till stranden genom att följa en djurstig utmed berget och sen tränga oss igenom den täta beväxtligheten som gick så långt ned att stranden knappt var synbar från vattnet. Förmodligen en förklaring till varför inte vi eller någon annan hade upptäckt viken. Från vattnet är viken väl kamouflerad och berget bakom hade säkert bidragit till att stället avfärdats ur havsöringssynpunkt. 

Så nu till varför jag skriver det här inlägget och inläggets rubrik. Vi skulle som sagt ta lite bilder för en artikel om havsöringsmete och det kändes som att det var läge att göra ett återbesök till "viken". När vi väl ställt bilen och börjat gå var det något som kändes annorlunda. Den slitna vägbommen var densamma, men nu var vägen liksom bredare och det var ljusare runt omkring jämfört med vad jag kunde minnas. Vägen såg ut att användas ofta och någon hade alldeles uppenbart röjt bort en hel del träd. Efter att ha svängt runt kröken för att leta efter stigen upp i skogen såg jag några småhus som inte funnits där tidigare. Fylld av onda aningar skyndade jag på stegen och plötsligt dök det upp en rad bryggor och båtar och runt nästa krök öppnade det sig upp en regelrätt marina. Tiden stannade och jag undrade för en kort sekund om vi verkligen var på rätt ställe. Det tog en bra stund innan jag tvingades konstatera att hela området fram till "viken", inklusive där viken hade legat, nu hade förvandlats till en gigantisk brygganläggning.

Trots att jag är en vuxen man, hade jag nu inte långt till tårarna. Även om det var väldigt länge sedan jag varit här och det såg ut som om marinan legat där i flera år, kan jag inte säga annat än att säga att just den här platsen banne mig var bättre förr. Hur det gick med bilder? Well, det får nog bli ett eget inlägg när jag väl har hämtat mig från  den värsta chocken och besvikelsen.

/Vicke.V

4 kommentarer:

  1. Surt sa räven. Hoppas det blir en artikel tillslut.

    SvaraRadera
  2. Det där är avigsidan med att vara ute i naturen, att man så tydligt märker saker som många aldrig ens noterar. Jag vet inte hur många av de fiskeställen som var tillgängliga för ett kvartssekel sedan som nu är bortexploaterade. Ibland undrar jag om vi har något fungerande strandskydd överhuvudtaget.

    SvaraRadera
  3. Karim Boulkeroua5 maj 2015 13:34

    Denna blogg har verkligen inspirerat i jakten på HÖ. Intressant, lärorik och välskriven.

    SvaraRadera
  4. Tack! Även om jag själv varken fiskat eller bloggat på ett bra tag nu är det alltid kul att höra att bloggen lever :)

    SvaraRadera